En situation som får hela ens värld att rasa ihop och som man inte förstår hur man ska kunna klara av.
Något som man ställs inför och som man sedan får bära med sig resten av livet.
Jag har inte själv drabbats av någon sådan händelse men en god vän till mig har gjort det.
Att då kunna finnas till för att kunna stötta och hjälpa till på något litet sätt har gjort att jag själv har växt som människa.
Jag är som jag sagt tidigare, en ganska bekväm och lite lat person, som gärna vill ha hjälp och stöd från min omgivning och i allra högsta grad av min familj.
När jag då helt plötsligt känner att här kan jag få stötta och hjälpa till, underlätta lite och vara ett stöd för någon annan så känns det väldigt bra.
Det känns inte som någon belastning utan som något givande.
Att få vara den personen som för en gång skull har energi till att göra det där lite motiga och jobbiga men ändå inte bli trött av det.
De senaste veckorna har jag lärt mig enormt mycket, en del praktisk livserfarenheten men även lite om vem jag själv är och vad jag själv klarar av.
Förhoppningsvis håller det här i sig framöver, att jag visar att jag orkar och kan lite mer än vad jag tidigare har trott.
Jag har också fått ett annat perspektiv till vad som är viktigt och oviktigt för mig.
Vad jag vill lägga energi och kraft på i min vardag, och vilka valmöjligheter jag har
för att påverka den så positivt som möjligt.
Även om jag själv tycker att jag har växt som människa, så önskar jag av hela mitt hjärta att inte någon i min närhet eller "onärhet" ska behöva drabbas av det som min vän har gjort.