Vad hände egentligen?

I förrgår fyllde vår äldsta son tjugofyra år och idag fyller vår yngsta son arton år och jag undrar vart tiden har tagit vägen.

Det var inte så länge sedan vi höll på med smakportioner, blöjbyte, barnvagnar, bilbarnstolar, nappar och snuttefiltar, kontroller på BVC och att få små barn att somna när vi vuxna ville, och inte barnet.

Det känns som att det var igår som vi läste godnattsagor, plåstrade om skrapsår och pussade på bulor och blåmärken.
Som vi vabbade och hade tandfen på besök då och då.
Som vi körde till fotbollsmatcher och friidrottstävlingar, och som vi hade tacos som fredagsmys varje fredag, såg på Bolibompa och Fångarna på fortet.
Som vi dagligen frågade om idrottskläder, läxor och om det varit bra i skolan.

Jag tror fortfarande att jag har koll på alla barnfigurer, Disneyfilmer, Pokémon, superhjältar, legogubbar och vad barnen lär sig i skolan, fast jag egentligen inte har någon koll alls.

Så vad hände egentligen?

Tiden när man hade små barn verkar bara ha varat en kort stund, det som ibland kunde kännas som en evighet var plötsligt över och jag kan till och med sakna småbarnstiden lite.
Samtidigt som jag tycker det är väldigt roligt och givande att nu ha vuxna barn.

Så vad gör vi nu, nu när alla våra barn är vuxna?

Jo de är fortfarande våra barn, men vi pratar med dem som vuxna, vi umgås med dem som vuxna, de får ta ansvar som vuxna och vi behandlar dem som vuxna. 

Även om jag som mamma gärna vill styra och ställa, och ibland lägga mig i lite för mycket i deras vardag och liv, 

de är ju ändå mina barn. 

Ingen tid att passa

Igår när jag kom från jobbet tog jag av mig min klocka för jag har ingen tid att passa förrän imorgon klockan 9.00.

Jag försöker när jag är ledig att inte bry mig så mycket om vad klockan är, utan bara leva i nuet och göra vad jag vill, det som passar mig bäst för stunden.

Så igår cyklade jag till stugan, jag badade, plockade blommor och tog sedan med mig kaffe och gick till Udden.
Att sitta där på en solvarm berghäll med en kopp kaffe och blicka ut över vattnet är verkligen balsam för min själ.

Så underbart skönt att bara få sitta där och inte behöva bry sig om vad klockan är, att inte behöva passa tiden för att inte komma försent till något. 

När solen sakta sänkte sig bakom träden gick jag upp till stugan och tände ljus och såg på TV.
Man har ju lite koll på tiden när man ser TV och jag skulle önska att jag någon gång inte hade någon klocka, mobil, radio eller TV som "talade om" vad klockan är.

Att i några dygn få prova på att lägga mig när jag är trött, vakna när jag är utsövd och äta när jag är hungrig.
Inte lägga mig för att klockan visar läggdags, vakna för att alarmet går igång eller äta för att det är tid för lunch eller middag.

I morse sov jag iallafall tills jag vaknade och var utsövd, jag åt frukost, tog en promenad i skogen, badade och drack sedan kaffe i strålande sol på altanen.

Det kändes som vilken sommardag som helst och när maken kom och vi åt lunch eller om det kallas middag vid tre-tiden kändes det som semester.

Så himla gott att bara kunna vara, njuta av stunden och inte ha någon tid att passa.