Knäpp i knoppen

Tjoho, vilken härlig eftermiddag jag har haft.

Idag visade väderleksrapporten att det skulle vara molnigt, komma regn och även lite snö.
Vilken tur att det inte alltid stämmer med verkligheten.

Än så länge har det varken regnat eller snöat, utan molnen skingrades och solen tittade fram.

Jag passade på att ta mig en tur till stugan och ta en härlig vårpromenad.

Fåglarna kvittrade, solens ljus silandes genom trädkronorna och jag såg att träd och buskar börjar att få knoppar.

För mig är det en sådan glädje att få se dessa små knoppar som tittar fram, det är nu våren börjar, det är nu jag kan njuta av sol, värme, småkryp, fågelkvitter och allt det andra som hör våren till.

Idag hittade jag inte bara knoppar på träd och buskar utan även på marken, vilken lycka att hitta gröna vitsippsblad och sedan inse att det fanns knoppar även där, det till och med doftade vitsippor.

Jag har inte koll på vad alla träd och buskar heter, men nu börjar knopparna komma och jag, jag njuter, som sagt knäpp i knoppen.

 Några strandbilder fick det också bli.

Det har gått tio år

För ett par veckor sedan hittade jag ett brev i en utav våra bokhyllor som jag har skrivit till mig själv.

Det låter ju ganska konstig och är kanske inte något alla har gjort eller gör, skriver ett brev till sig själv.

När jag var sjukskriven för utmattningsdepression fick jag i uppgift att göra just detta, och jag minns lite vagt att jag tyckte att det var både svårt och jobbigt.

Jag hade under denna period väldigt dåligt minne, grät ofta, var ljudkänslig, hade stort sömnbehov och fick i vissa situationer panikångest.

Brevet fick jag ca: ett år efter att jag "gått i väggen" men då var jag fortfarande sjukskriven och hade svårt att se att jag någon gång skulle bli bättre.

Så här ser brevet ut.

Det känns lite konstigt att läsa det här brevet samtidigt som jag känner sådan glädje över att idag få vara "frisk"

Nu är jag inte lika ljudkänslig, jag får inte panikångest, jag har ett helt ok minne, och jag har inte samma krav och kontrollbehov som jag hade då.

Jag har lärt mig leva på ett nytt sätt, ett bättre sätt, ett sätt som gör att jag mår bra och kan njuta av livet.

Det har inte tagit mig tio år för att nå dit jag är idag, men det tog många år innan jag accepterade mitt "nya liv" och förstod att så som jag levt/varit tidigare inte var bra, att det var det som gjorde att jag blev sjuk.

I slutet på mitt brev så står det: 
Njut mer av stunden och ta tillvara alla små glädjeämne som faktiskt finns runt dig hela tiden.

Det är något jag har lärt mig och som jag är så tacksam över.

Jag njuter ofta av livet och av stunden, 

och jag försöker tar tillvara på alla de små glädjeämne som finns runt mig hela tiden.

Nu när jag "har kommit så långt" och mår så bra är det kanske dags att skriva ett nytt brev till mig själv, ett brev som jag kan läsa då det har gått tio år.