En sommardag

En sommardag lördagen den 28 mars, så härligt.

Idag har jag suttit på vår altan i linne och shorts och njutit av strålande sol, värme och sommarkänslor.

Runtomkring har barn skrattat, fåglar kvittrat, flugor surrat, och gräsklippare smattrat.

Tvätten har hängt ute och torkat, vi har suttit i utemöblerna och druckit kaffe och jag har gått barfota i gräset.

Doften av nyklippt gräs och tända grillar har nått mig och jag har blundat och drömt mig bort till sommar och semester, ljuvligt.

Nu har maken tänt grillen och snart ska vi sitta i uterummet och äta grillad karré och en pastasallad, vilken sommarkänsla och lycka som har fyllt mig idag.

Förhoppningsvis är vädret lika fint imorgon med mycket sol och värme. 

Det är dags för sommartid.

Oro

Man kan känna oro på olika sätt men det känns nästan alltid lika jobbigt.
Oftast beror oron på ovisshet, att inte veta hur det är, kommer att bli, eller vad det är.

I går kväll satt jag och maken och slappade i soffan framför TV:n när yngsta sonen ringde och sa att han skadat benet på gymet.

Storebror hämtade hem honom och vi såg att han hade fått ett jack på smalbenet.
Det var ett par centimeter brett, blödde lite, men jag tyckte ändå inte att det såg så allvarligt ut.

Maken ringde dock sjukvårdsupplysning och de tyckte att sonen behövde läkarvård, så maken och sonen fick åka iväg till närmsta sjukhus.

Det var då min oro började. 
Hur djupt var såret egentligen? Behövde det sys tro? Kan skelettet vara skadat? 
Hur ont har han? 

Att sitta hemma och inte kunna göra något, eller veta hur allvarligt det var, var jättejobbigt tyckte jag, den där ovissheten.

Så där satt jag i soffan med en oro som kändes i nästan hela kroppen men mest i hjärtat och väntade på att de skulle ringa och säga hur det hade gått. 
Hur lång tid kan det ta egentligen? De borde väl ringa snart, eller? 

Jag visste ju att sonen kunde gå på benet, så skadan kunde ju inte vara jätteallvarlig, men ändå, oron fanns där.

Efter ett par timmar fick jag ett sms av maken om att såret skulle sys och att sonen för övrigt mådde bra. 
Ovissheten och oron försvann lite och jag gick och lade mig.

Efter ytterligare någon timme kom de hem. 
Såret var sytt och sonen hade fått restriktioner om att ta det lugnt i någon vecka, och att avstå från fotbollen tills stygnen är borttagna.

Självklart vet jag att många, många andra drabbats av mycket värre ovisshet och oro än vad jag hade, och att de haft den en betydligt längre tid också.

Men för mig är en ovisshet alltid en ovisshet och en oro alltid en oro.
För vår del gick det ju väldigt, väldigt bra med sonen och det är vi glada för.

Min ovisshet och oro är idag borta även om sonen fortfarande har lite ont i benet. 

Vårkänslor

Äntligen känns det som om våren är här, och vilken härlig känsla.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, en fluga surrar och man ser en och annan fjäril.
Plötsligt är vintern som bortblåst och man känner hur vårkänslorna bubblar inom en och man får mer energi och blir lite gladare, i alla fall känner jag det så.

Idag kunde jag sitta ute på altanen och ta årets första fika och känna solens strålar värma mitt ansikte. 
En härlig stund som blev extra trevlig eftersom en väninna kom förbi och bjöd på smaskiga semlor och hade med sig tulpaner till mig.

Med solen och värmen kommer energin, och i den energin finns det en hel del städlust, eller städlust och städlust.
Lusten att städa är inte så stor men jag vill gärna ha ordning, reda och snyggt runt mig, allra helst dammfritt och skinande rent överallt.

Nu fungerar inte det i praktiken, inte hemma hos oss i alla fall, så idag nöjer jag mig med att fönstren är putsade på utsidan (dock inte av mig), att tvätten kan hänga ute och torka och att det finns lite vårblommor i uterummet och på framsidan.

Jag hoppas att solen fortsätter att skina resten av veckan och att städlusten finns kvar ett par dagar till, för det finns mycket kvar att göra här hemma.

Och om städlusten nu inte infinner sig så är det väldigt gott att kunna sitta ute i solskenet och dricka kaffe.

Levande ljus

Jag älskar levande ljus, det är bland det mysigaste jag vet så hemma hos oss tänder vi ljus nästintill varje dag. Allra helst ska det finnas minst ett levande ljus i varje rum.

Det spelar ingen roll vad för slags ljus det är.
Värmeljus, doftljus, fotogenlyktor, kronljus eller blockljus alla former av levande ljus funkar finfint, även om det är värmeljus som går åt allra mest.

Att få vara i ett rum med ett par levande ljus ger mig ett välbefinnande och gör att jag mår bra, det ger mig ett lugn. Det är fantastiskt vad mycket ljus en enda ljuslåga kan ge och jag kan sitta ganska länge och titta på en fladdrande låga och bara njuta.

Jag tycker inte om när det är "helljus" på som jag kallar det, alltså när taklamporna är tända eller när spotlighten är på max. De ska bara lysa när de måste, typ när man letar efter något. Fast där har vi familjemedlemmar inte riktigt samma åsikt, och ska jag vara riktigt ärlig så tror jag inte att fyra av fem i familjen alltid har fel.

Jag blir lycklig när jag kommer hem och någon har tänt lite levande ljus i fönstren, på borden och på bänkar här hemma. Då vet jag att de har tänkt lite extra på mig eftersom det är jag som gillar det mest.

Sedan är det det här med ljusstakar och ljuslyktor, det är ju ett måste att ha.
De olika mönstren eller färgerna som ljuset skapar och speglar i de olika lyktorna eller ljusstakarna blir pricken över i:et
Jag har väldigt svårt för att inte köpa någon ny lykta eller ljusstake som jag hittar och tycker är fin, även om jag vet att "ljuslykteskåpet" är ganska välfyllt.

Den 29 mars är det Earth Hour och då ska jag verkligen passa på att njuta av många levande  ljus, och jag kan lova att under ett flertal timmar den kvällen är "helljus" totalt förbjudet i hela huset.

Nu är det ju ett tag kvar tills dess men det gör ingenting för jag tänder ju ljus ändå.
Frågan är om det får bli en tur till IKEA innan dess eller om de drygt 800 värmeljusen jag har hemma räcker fram till den kvällen, jag får väl se.