Oro

Man kan känna oro på olika sätt men det känns nästan alltid lika jobbigt.
Oftast beror oron på ovisshet, att inte veta hur det är, kommer att bli, eller vad det är.

I går kväll satt jag och maken och slappade i soffan framför TV:n när yngsta sonen ringde och sa att han skadat benet på gymet.

Storebror hämtade hem honom och vi såg att han hade fått ett jack på smalbenet.
Det var ett par centimeter brett, blödde lite, men jag tyckte ändå inte att det såg så allvarligt ut.

Maken ringde dock sjukvårdsupplysning och de tyckte att sonen behövde läkarvård, så maken och sonen fick åka iväg till närmsta sjukhus.

Det var då min oro började. 
Hur djupt var såret egentligen? Behövde det sys tro? Kan skelettet vara skadat? 
Hur ont har han? 

Att sitta hemma och inte kunna göra något, eller veta hur allvarligt det var, var jättejobbigt tyckte jag, den där ovissheten.

Så där satt jag i soffan med en oro som kändes i nästan hela kroppen men mest i hjärtat och väntade på att de skulle ringa och säga hur det hade gått. 
Hur lång tid kan det ta egentligen? De borde väl ringa snart, eller? 

Jag visste ju att sonen kunde gå på benet, så skadan kunde ju inte vara jätteallvarlig, men ändå, oron fanns där.

Efter ett par timmar fick jag ett sms av maken om att såret skulle sys och att sonen för övrigt mådde bra. 
Ovissheten och oron försvann lite och jag gick och lade mig.

Efter ytterligare någon timme kom de hem. 
Såret var sytt och sonen hade fått restriktioner om att ta det lugnt i någon vecka, och att avstå från fotbollen tills stygnen är borttagna.

Självklart vet jag att många, många andra drabbats av mycket värre ovisshet och oro än vad jag hade, och att de haft den en betydligt längre tid också.

Men för mig är en ovisshet alltid en ovisshet och en oro alltid en oro.
För vår del gick det ju väldigt, väldigt bra med sonen och det är vi glada för.

Min ovisshet och oro är idag borta även om sonen fortfarande har lite ont i benet.