Stora barn

De flesta av er vet att våra barn är stora, ja två av dem är till och med vuxna.

Det är ju inte så konstigt med det, de flesta barn blir ju vuxna, men jag har inte riktigt vant mig vid det än, inte riktigt hängt med.

Under småbarnstiden hade man ganska fullt upp med blöjbyte, tvätta, mata, natta, plocka upp leksaker, trösta, förmana och uppmuntra mest hela tiden.

Ibland längtade man till när ens barn kunde sitta själv, lärde sig att gå, blev blöjfria, slutade med napp, kunde äta själv utan allt för mycket kladd, sov hela natten, började skolan, kunde vara hemma själv en liten stund osv.

Tiden var ganska intensiv från dess att de föddes, började på förskolan och genom hela skolåren.
Förutom det jag skrev tidigare var det vab, läxor, utflykter, skolresor, fritidsintressen, kompisar, skjutsningar till olika ställen och aktiviteter, lite mer förmaningar och uppmuntran, oro, glädje och ibland, ja ganska ofta även trötthet.

Emellanåt kändes det lite som en evighet, att det aldrig skulle ta slut.

Men så vips, en dag har de blivit stora, klarar sig själva och flyttar hemifrån.

Det där är något som jag och Marcus har önskat att våra barn ska/skulle uppnå.

Att de kan klarar sig själva, på egen hand, kan ta eget ansvar och leva sitt eget liv med allt vad det innebär.

Nu har två av våra tre killar kommit dit.
De har eget boende, lagar mat själva, tvättar, städar, handlar, betalar räkningar, tar ansvar för studier och arbeten osv, osv.

De har helt plötsligt blivit vuxna och jag har inte riktigt fattat hur det gick till, hur kunde tiden gå så fort.

Man brukar säga - små barn små bekymmer och stora barn stora bekymmer, men jag vill nog säga att det är andra bekymmer, inte så stora alltid och oftast, oftast är det inga bekymmer alls.

Under påsken har våra "stora barn" varit hemma ett par dagar och hälsat på, hela familjen har varit samlad och vi har ätit gott, varit på kalas, umgåtts och haft det väldigt, väldigt trevligt.

Det är underbart att få ha dem hemma tycker jag, att få umgås med dem som vuxna och höra hur de har det i sin vardag. 
Den där som jag inte är "med i" längre, som jag inte kan "styra över" utan bara höra om, och veta att den fungerar alldeles utmärkt, utan att mamma lägger sig i.

Och fast att de nu är stora och vuxna så kommer de alltid att vara våra barn, och ibland i mina ögon till och med de där små "skruttarna" som de var för inte så där jätte, jättelänge sedan.