I onsdags var jag på kyrkogården och gjorde i ordning inför Allhelgonahelgen.
Jag gick runt en stund och läste namnen på en del av gravstenarna.
Många av namnen var för mig helt okända, men jag såg även namn som var bekanta och på människor som jag kände.
Namn som för någon var deras förälder, barn, syskon eller livskamrat.
Det var olika tankar och känslor som jag fick.
Sorg över att de inte längre finns hos oss, och att de inte finns här för sina nära och kära.
Men också en varm känsla över att jag har fått träffat och känt en del av dessa människor.
Jag har minnen av dem som jag bär med mig och som har berikat mig.
Och så känslan av tacksamhet och glädje över alla de som lever och finns kvar.
Nära och kära, vänner och bekanta, och människor jag möter i min vardag.
Under Allhelgonahelgen så kanske saknaden och sorgen gör sig mer påmind, och vi tänker mer på de som gått bort och lämnat oss.
Alla känner vi saknad och sorg på olika sätt, och alla sätt är rätt.
För mig är det viktigt att det sorgsna inte tar över helt även om jag är ledsen, utan att jag kan ta fram de ljusa och glada minnena, vad olika människor har gett och betytt för mig.
Och så gläds jag och är oerhört tacksam för de som lever och finns kvar i min närhet.
Denna helgen tänder jag ljus för de som inte längre finns bland oss.
Att lyssna på andra ger mig glädje och berikar mig, jag får höra andras åsikter och jag lär mig nya saker.
Bekymret är bara att jag oftast pratar mer än vad jag lyssnar.
Det är inte det att jag vill stå i centrum eller att jag har så mycket viktigt att säga, jag gillar bara att prata, diskutera och samtala.
Här om kvällen berättade sonen om neutriner, och igår diskuterade han och maken flerprotoniga protolyter.
Jag är inte så intresserad av varken fysik eller kemi, och jag tycker det är svårt att hänga med i hur det egentligen fungerar.
Men det är härligt att lyssna på någon som vill förklara och som vet hur det fungerar, och
jag blev glad att höra inlevelsen och intresset som var i diskussionen.
Så för att jag ska få mer glädje, ett mer berikat liv, och lära mig mycket, mycket mer ska jag (försöka) lyssna mer på andra.
Som de flesta vet så är våra barn stora.
Vi har inga barn som är ute och stojar och leker i trädgården på dagarna.
Men det har några av våra grannar.
Om jag sitter ute på altanen eller har öppet ett fönster eller dörr så kan jag höra barn som leker, smågnabbas och skrattar.
De gungar, hoppar studsmatta, cyklar, spelar fotboll eller springer runt.
De ropar på mamma, pappa eller kompisens namn, ibland blir någon ledsen och gråter, och ibland får en vuxen gå in och lösa någon konflikt.
För det mesta hör jag glada barnröster som pratar, ropar, skrattar och låter fantasin flöda i en lek eller annan aktivitet.
Det gör mig glad och jag tänker tillbaka på hur det var när våra killar var små.
Jag vet inte om det är därför jag får ett leende på läpparna och blir varm i hjärtat eller om det bara är för att jag tycker om barn.
Men jag vet att jag tycker det är härligt att kunna höra grannarnas ungar.
I onsdags var jag på kyrkogården och gjorde i ordning inför Allhelgonahelgen.
