På kyrkogården

I onsdags var jag på kyrkogården och gjorde i ordning inför Allhelgonahelgen.

Jag gick runt en stund och läste namnen på en del av gravstenarna.
Många av namnen var för mig helt okända, men jag såg även namn som var bekanta och på människor som jag kände.

Namn som för någon var deras förälder, barn, syskon eller livskamrat.

Det var olika tankar och känslor som jag fick.

Sorg över att de inte längre finns hos oss, och att de inte finns här för sina nära och kära.

Men också en varm känsla över att jag har fått träffat och känt en del av dessa människor.
Jag har minnen av dem som jag bär med mig och som har berikat mig.

Och så känslan av tacksamhet och glädje över alla de som lever och finns kvar.
Nära och kära, vänner och bekanta, och människor jag möter i min vardag.

Under Allhelgonahelgen så kanske saknaden och sorgen gör sig mer påmind, och vi tänker mer på de som gått bort och lämnat oss.

Alla känner vi saknad och sorg på olika sätt, och alla sätt är rätt.

För mig är det viktigt att det sorgsna inte tar över helt även om jag är ledsen, utan att jag kan ta fram de ljusa och glada minnena, vad olika människor har gett och betytt för mig.

Och så gläds jag och är oerhört tacksam för de som lever och finns kvar i min närhet.

Denna helgen tänder jag ljus för de som inte längre finns bland oss.