Det här med att sitta i soffan låter inte så positivt.
Det låter som man är ganska oengagerad och lat.
Fast det tycker inte jag, för mig är det hälsa -att må bra.
Idag slutade jag vid 14.30 tiden, alltså ganska tidigt, så jag åkte och handlade och sedan lagade jag mat.
Jag kunde eller borde ha tagit ner tvätt, strukit, vattnat blommorna och bäddat rent men det struntade jag i.
Istället tände jag ljus, tog på mig raggsockar och satte mig i soffan under en filt med en kopp kaffe och en chokladbit.
Det är så skönt att bara få sitta ner och koppla av, fundera och tänka efter lite, och njuta av att ta det lugnt.
Att få må bra.
Och den där tvätten som ska tas ner och strykas, och sängarna som ska bäddas rena, det kan jag göra imorgon.
Så idag tillbringar jag eftermiddagen och kvällen med att sitta i soffan.
Vi brukar mata fåglarna med lite frö och talgbollar varje vinter och jag tycker att det är trevlig att se dem komma och äta.
Vi gör det i år också, skillnaden är bara den att jag knappt kan slita mig från fönstret.
Jag har fått pippi på fåglar.
Jag sitter med både kikare och fågelbok och försöker se vilka fåglar vi har besök av, och det är inte alltid så lätt.
Jag vet hur bl.a. domherrar ser ut, även talgoxar, blåmesar, skator, sidensvansar, kråkor och duvor.
Men att se skillnad på entita och talltita är inte så lätt, inte heller gulsparv och grönsiska.
Jag har även svårt att se skillnad på gråsparvar och pilfinkar.
När jag sedan fick syn på en fågel jag aldrig sett blev jag helt fascinerad och fick googla på vilken sort det kunde vara.
Det visade sig att det var en steglits.
Att titta på fåglar och se vilken fågel det är, är dock inte den svåraste biten.
För mig är det att få en bra bild på dem.
Jag sitter där på insidan av fönstret och försöker zooma in dem så gått det går, och när jag väl knäpper av ett kort så har ju fågeln flyttat sig, vänt sig eller flugit sin väg.
Det där som ser så lätt ut är visst lite svårare än vad jag trodde.
Jag behöver nog lära mig lite mer om hur kameran fungerar och så försöka ta korten utomhus.
I morse när jag tittade ut låg det en katt i häcken och spanade på fåglarna och jag blev alldeles upprörd och knackade på ruta och sa högt och tydligt
- Försvinn
Vilket katten inte gjorde, den rörde sig inte ens när jag öppnade altandörren och försökte schasa iväg den.
Så jag fick helt sonika ta på mig skor och gå ut i trädgården och säga till på skarpen.
- Iväg med dig, mina fåglar rör du inte.
Som sagt jag har fått pippi på fåglar.
Sitter ensam hemma i fåtöljen och gråter efter att ha läst ut boken En ung kvinnas sista ord.
Regine Stokke var 17 år när hon fick beskedet att hon drabbats av leukemi, och genom hennes blogg får vi följa hennes vardag som både är positiv och ibland rent av jävlig.
Jag blir så oerhört ledsen, arg och upprörd över att vi inte kan bota alla som drabbas av denna sjukdom.
VARFÖR?
Vi kan bygga rymdraketer och åka till månen, vi kan ta reda på hur jordens mest konstigaste djur lever och förökar sig, och vi kan tillverka oändligt många vapen som tar död på hur många människor som helst, osv, osv.
Till vilken nytta? Vad ger det? Vem hjälper det?
Jag vet, eller tror mig veta iallafall, att vi gör allt för att hitta rätt mediciner och behandlingar för att bota och/eller lindra de som drabbats, men det räcker ju inte!
Varken jag eller någon av mina närmsta har drabbats av sjukdomen, men jag känner de som drabbats och jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur personen eller dess familj har det eller vad de går igenom.
Men jag känner med dem, ledsen för det de måste genomlida, sorg för dem som inte överlever men också glädje för de som "klarar sig" och lever vidare.
I sin blogg skriver Regine att hon vill att vi ska ta vara på våra liv, njuta av det och inte klaga så mycket.
Jag försöker njuta av livet och se det positiva även i det lilla, och jag är så oerhört tacksam för det liv jag lever och att få vara frisk.
Alla har inte samma tur #fuck Cancer
Det här med att sitta i soffan låter inte så positivt.
