Jag är ingen hönsmamma eller?

Vi har ju tre killar varav två räknas som vuxna nu.

De har alltid varit aktiva, haft olika idrottsintresse, sportat mycket och fått prova på olika saker som ibland kanske varit lite farligt.

Jag är inte den som tyckt eller tycker att de ska akta sig (för mycket), eller vara (allt för) försiktiga så inget händer dem. Självklart inom rimliga gränser.

Min inställning till dem när de bl.a. spelar fotboll är:
Att så länge man inte blöder eller har brutit något så reser man sig upp och fortsätter att spela.
Kanske tom varit lite för hård ibland när de skadat sig "på riktigt" och sagt att bit ihop, är man med i leken...

Trots detta så blir jag lite "hönsig" när någon av dem blir fälld eller tacklad på fotbollsplanen. Jag tycker att så där får man inte göra mot "min pojk", och det har även hänt att jag uttryckt detta i ord till motståndaren. Fel av mig, jag vet, men jag är ju bara mamma.

Hur gamla än våra killar kommer att vara så vill jag ändå beskydda dem från att det händer dem något ont, även om det bara gäller en lårkaka eller ett märke efter ett par dobbar.
Måste väl också tilllägga att "vi" har haft en väldig tur att ingen utav dem skadat sig svårt varken på eller utanför planen.

Jag vill även att de ska behandla andra väl och inte spela alltför hårt spel utan uppföra sig och köra fair play både på och utanför plan.

En annan hönsmamma.

En ny skylt.

Gott med kamin när det snöat och
när inte solen vill titta fram.